Nepalresan hösten 2003 - av Marie Schön

De resande bestod av tjugo personer. Fem var ungdomar i det Sida-finansierade utbytesprojektet, nio personer skulle trekka med Claes och Temba till Bandar, Magdalena var ensam från OM och skulle ha rest med RK-resan, som blev inställd, och fem var vi som ville gå i missionens spår. Vår grupp bestod av globetrottern Sigrid –79, från Sollefteå, resvana Barbro och Lennart Gabre från Borås, Aleksandra, arkitekt och gammal arbetskamrat och vän till mig och så jag själv, som är tillbaka för femte gången i mitt barndomsland Nepal.

Vi anlände till Kathmandu den 24 oktober och möttes utanför flygplatsen av våra nepalesiska ungdomar och Temba. Ett vackert textat standar med texten Welcome Namasté Nepal Soceity gjorde det lätt för oss att hitta dem. Vi tog oss med ett par bilar till Tibet Guest House, som väntade oss med te och kaffe, som vanligt.

Vårt besök i Kathmandu inleddes med en promenad i kvarteren utanför Tamel. Tiharfirandet hade just börjat och trängseln var obeskrivlig. På kvällen åt hela gruppen tillsammans en middag på Tibet steakhouse. Betjäningen var förvirrande, många missförstånd och lustigheter kryddade, den i övrigt ganska goda, men lite väl västerländska maten. Aleksandra fick till en början ingenting och vi försåg henne från våra egna tallrikar. När hon börjat bli mätt kom hennes välfyllda tallrik förstås. Sigrid och Barbro kämpade med en ganska seg get på sina fat. En tidningsjournalist var inbjuden för att intervjua mig, eftersom Claes och Anna hade blivit intervjuade i radio på eftermiddagen. Journalistens engelska var obefintlig och han ”intervjuade” Claes som, som vanligt, engagerat lyckades beskriva sin passion för Nepal.

Redan klockan fem nästa morgon åt missionsgruppen en lätt frukost på sina rum och for sedan söderut mot Teraislätten i söder. Årets monsunregn hade demolerat vägen till oigenkännlighet, men vår chaufför var ett under av körskicklighet och manövrerades sig fram över ras och förbi bråddjup med säker hand. Nu och då for hjärtat upp i halsgropen på somliga av resenärerna, men allesammans blev allt tryggare under färden. Naturen tog som alltid andan ur oss med sina skogshöljda kullar, risterrasser, blommande träd, bananträd, ringlande floder, flera hundra meter höga, smala vattenfall och syrsors intensiva spelande. En insekt spelade så högt, vid ett senare tillfälle, att vi stannade bilen eftersom chauffören trodde att det var motorn som var på väg att ge upp. Vi stannade ofta och beundrade utsikten och alla de blommor som växte utmed vägen. ”Kiss - och testopp” var också nödvändigt. I ett litet tehus tog vi paus och drack vårt första ”nepalichia”. Allteftersom vi närmade oss slätten förändrades landskapet och människornas utseende. Vi stannade till vid en liten handelsplats vid vägkanten och fotograferade kossor som fått tika och mala på kons dag. Vi fotograferade också tarubarn som ogenerat och glatt tiggde pennor och godis av oss. En och annan hund gick fortfarande omkring med tika och mala eftersom det varit hundens dag dagen före. I Narayangadh, nära Baratpur gick vi till ”en bättre restaurang” och åt momos till lunch. Lila var noga med att förklara för oss att vi inte skulle äta ”dalbath” än eftersom våra magar behövde en invänjningsperiod. Våra duktiga följeslagare på vägen var LilaNath som var fixare och ansvarig. Till sin hjälp hade han Durdji (Tembas frus systerson – biologisk bror till Nimi –Tembas dotter) och Nima som är Tembas systerson och en mycket duktig trekkingsherpa. Vår chaufför hette Badri.

I Butwal var Tiharfirandet i full gång. Vi kom fram vid 16-tiden och det började skymma.
Alla hus som kunde ha råd var dekorerade med ljusslingor och lampor. Vid de fattigare husen fladdrade de traditionella små oljeljusen. Överallt hördes musik och här och där såg vi barn i traditionelle kläder dansa och sjunga. En och annan pojkgrupp dansade mera modern ”streetdance”. Efter att ha tagit in på det minst sagt risiga Hotel Royal (I Namasté Nepalkretsar tydligen kallat ”Lopphotellet” vilket vi ganska snart fick erfara var ett passande namn) gav vi oss iväg två och två i var sin rickshaw. Vi såg oss om i det festfirande Butwal och svängde in på en tvärgata där det fanns en fin restaurang i nepalesisk stil. Till vår stora förskräckelse upptäckte vi att Aleksandra och Durdji var försvunna. Vi väntade i en dryg timme och blev allt oroligare medan vi åt en mycket god middag bestående av ”plockmat” – pakoras, momos, rostade cashewnötter, vårrullar m. m. Till sist kom telefonsamtalet vi väntat på; Durji och Aleksandra var tillbaka vid hotellet, oskadda och kom till restaurangen så fort de kunde. De hade helt enkelt haft ett mycket trevligt samtal i rickshawn och rickshawföraren som inte visste vart vi skulle hade inte velat störa dem i samtalet och bara cyklat på tills de var långt utanför Butwal, på landsbygden. Genomsvettig av sin ovanligt långa cykeltur fick han ta dem tillbaka till hotellet där de ringde och fick vägbeskrivningen av en mycket lättad Lila.
Nattsömnen blev störd på hotellet, inte så mycket av mygg och loppor som av grannhusets ljusdekorationer som lät som ett självspelande julkort hela natten. Ett potpuri av We wish you a merry Christmas, Santa Claus is back in town och Jingle bells ringde i våra öron utan avbrott tills solen gick upp.
Nästa morgon intog vi frukost på ett litet tehus i grannskapet. Ägaren firade Tihar med sin familj och hade lämnat ruljansen till ett par hjälppojkar. De kilade över gatan och köpte några ägg till oss och fixade fram te, toast och aloparata - en helt OK frukost! Dagens aktiviteter blev att promenera i basaren, leta upp BTI (Butwals tekniska institut) som hade Tiharstängt och se oss om i de s. k. botaniska trädgårdarna. Vaktmästaren vid BTI släppte in oss och vi tittade runt bland maskiner, lager och skräphögar. I våra ögon såg det tyvärr ganska bedagat ut. Kanske hade det givit ett annorlunda intryck om verksamheten hade varit igång? I den lilla äldre botaniska trädgården blev vi insläppta av kommunhusets vaktmästare. Han var en stor beundrare av Odd Hoftun och hämtade en tidning där Hoftuns arbete med bl. a. BTI fanns beskrivet. Vi fortsatte till den nyare Botaniska trädgården som innehöll en del växter från djungeln och en liten avdelning med instängda djungeldjur. Vi kommunicerade en stund med en rubbad sjakal och gick sedan upp i ett torn där vi fick en utmärkt utsikt över Butwal. Vi såg Tiharfirande i en Taruby i närheten och promenerade dit. Barnen dansade till musik som strömmade ut från en liten högtalaranläggning. De hade skapat smycken och dekorationer av staniol - och guldpapper. Ett par vuxna män höll i arrangemanget. Folket var fattigt men stämningen hög och lite dricks var inte ovälkommet.

Vi åt gott på en fin restaurang placerad mitt i ett mycket fattigt och gammaldags kvarter. En favoriträtt på resan blev så kallad ”sissler” – ett fräsande fat som fick oss att hoppa högt första gången det rykande och ångande bars in i rummet. På grund av Tiharfirandet var det svårt att hitta öppna restauranger. Det var också anledningen till att vi fått ta in på ”Lopphotellet” (som kanske också innehöll en bordell). Lila tog oss med till templet där han och Kamela firat sitt bröllop. Det låg alldeles vid vägen till Palpa, just där bilvägen en gång för länge sedan tog slut och där vandringen upp till Tansen hade börjat för vår familj, i februari 1955.

Måndagen var den sista Tihardagen och den så kallade Bahaitika, det vill säga den dagen då alla bröder ska hyllas och få sin tika och därmed välsignelse. Vi åkte med vår minibuss mot Odari. Solen sken och gassade från en klarblå himmel över Teraislätten. Turligt nog hade det regnat hela natten och bilresan blev därmed inte alltför påfrestande. Vi for omväxlande igenom ett platt landskap där risfälten just skördades och områden med djungel. Vi stannade till för att titta på vattenbufflar som badade och ett, tu, tre var vi framme i Odari. Där mötte oss Govinda i sin nya skola, som också innehöll hans egen familjs hem. Han bjöd på te i det lilla kombinerade sov-och vardagsrummet och lät oss sedan vara med om tikacermonin. En tillrest svägerska fick agera ”syster” för bröderna Sapkota. Vatten droppades i en cirkel runt den som hyllades, en mala och sjal hängdes om halsen och en tika i form av en lodrätt linje skapad av olika färgfläckar målades på pannan. Samma dekoration målades på dörrposterna i rummet. När alla män och pojkar var ordentligt välsignade gick vi husesyn och tittade på klassrum och trädgård som Govinda stolt förevisade. Innan färden gick vidare tog vi en promenad i byn Odari – en by som tycktes ha stannat i tiden. Där såg ut som i Indien på 50-talet. Tarufolket är fortfarande analfabeter och fattiga. De härstammar från de unga män som flydde från Mogulväldet i Indien på 1500-talet, och blev omhändertagna av, framför allt, kvinnorna i urbefolkningen som levde i djungeln på den tiden. Traditionen är matriarkalisk sedan dess. Govindas skola betyder mycket för dem och man kunde se deras beundran för den unge mannen. Byn var vacker med sina halmtäckta hyddor, små vägar, bäckar, nyskördat ris, grisar, höns, bufflar, hundar och ungar.
Så småningom drog vi vidare, nu mot Lumbini – Buddhas födelseplats. Vi for genom små städer med stor aktivitet. Oxkärror med nyskördade bananer trängdes med soldater, bilar, cyklar, hundar, bussar, kor, höns och folk, folk, folk. Lumbini är ett turistmål idag där många länder i världen lagt en hel del pengar på att uppföra tempel och kloster i omgivningen omkring den nepalesiske prinsen Siddharta Gautamas hem. Vi åt lunch på en ”finare turistrestaurang” och fick usel mat. Paradoxalt nog var restaurangägaren hemma för att fira den hinduiska högtiden Tihar och hade lämnat kvar ett par oerfarna pojkar att ta emot gästerna på hans buddistiska restaurang. Utanför restaurangen passade Aleksandra på att kommunicera med en gathund, som blev alldeles till sig av uppmärksamheten och följde fint hennes uppmaningar. Vi vandrade sedan runt bland ruinerna efter trädgården där Buddha enligt legenden föddes i en damm, där hans mor badade.

Skymningen föll hastigt och vi begav oss i väg för att besöka några av de utländska templen och klostren. På vägen såg vi plötsligt tre vilda djungelhundar. De är mycket skygga och lika fruktade som tigern. Förmodligen var det någon get eller hönor som lockat fram dem i kvällningen.

Det kinesiska klostret var fridfullt och välkomnande och den japanska stupan mäktig. Dess vita kupol var belyst och skimrade trolskt mot kvällshimlen. I klostret ackompanjerades kvällsbönens mässande av taktfasta slag från trumma och cymbaler. I nattens mörker tog vi oss tillbaka till Butwal. Ljusslingor, oljelampor, musik och folk kantade vår väg. Nästan alla restauranger var stängda men vi fick till sist en god måltid på matstället runt hörnet.

Tidigt nästa morgon var det dags att fara norrut mot Tansen. En ung flicka frågade om hon fick lifta med oss. Hon bar solglasögon och använde kroppsspray som hon erbjöd oss att också använda. Kanske tyckte hon att vi luktade illa? Vi erbjöd henne skjuts och frågade inte efter hennes förehavande i Butwal. Vägen var i gott skick och vi kunde njuta av det vackra landskapet. Några av byarna vi passerade såg ut så som de gjort för över fyrtio år sedan och många nya och lite modernare byar hade tillkommit. Till en början följde vägen den gamla vandringsleden men några kullar före Tansen tog bilvägen en annan riktning. När vi såg staden breda ut sig på höjden framför oss, klev vi ur bilen och tog ett par timmar på oss att vandra dit upp. Det var tydligen inte så vanligt att se västerlänningar på stigen och många blev intresserade av oss. Det var inte så svårt att föreställa sig hur det var då, en gång på femtiotalet när vår familj kom traskande upp till Tansen för första gången. Mötet med de vänliga och nyfikna människorna utefter vägen och den obeskrivligt vackra utsikten över dalen upphör aldrig att beröra.

Väl framme i staden letade vi upp missionens gamla hus. Det var, om möjligt, ännu mera inklämt än då jag sist såg det, dessutom hade ett ganska uttalat förfall utbrett sig. Det var nu en annan skola än sist och eftersom alla barnen hade lov kunde vi ostört titta runt på verandor och bakgårdar medan jag berättade om aktiviteterna som huset en gång rymt. Nya hus var på gång att byggas i kvarteret men vi hittade hem till Laxmi, som var min gamla lekkamrat. Hennes far Prarn Prashad Udaya skrev en gång i tiden de första kristna sångerna till missionen. Han låg nu mycket sjuk i sin kammare, men orkade ändå att glädjas åt vårt besök. Laxmi bjöd på dricka och Tiharbröd.

Efter en mycket god middag på den fina Nanglorestaurangen i Taxarkvarteret tog vi oss till
Bosheldala och UMN:s guesthouse. Vi blev hjärtligt mottagna av Anne Hoyal från Australien. Hon berättade för oss att det tyvärr varit ett bombdåd av maoister två dagar tidigare, just utanför sjukhuset och två polismän hade dödats. Vi kom också att samtala med en mycket intressant man från östra Nepal. Han hette Robby Ray Bahdur och hade börjat sitt liv som hindu, sedan varit buddistmunk i nio år och till sist blivit en övertygad kristen. Han kände Bir Bahdur väl – den ende, så vitt vi vet, av de nio kristna som fängslades i början på sextiotalet och som fortfarande är i livet. Jag fick snabbt skriva ihop ett brev och skicka med honom till Bir Bahdur. Innan det var dags för sängen hann vi med en liten promenad och såg för första gången de snötäckta bergen i norr.

Mycket tidigt nästa morgon möttes vi lite yrvakna på missionärsbarnens skolgård och väntade med spänning på att solens första strålar skulle färga de snötäckta topparna med sitt rosafärgade skimmer. Dalen var, som varje morgon, täckt av böljande moln och luften kändes ren och klar. Vi såg Daulaguiri, Macha Puchere och Anapurnas toppar bli allt ljusare medan Tansen vaknade. Tuppar gol, folk sorlade och skrattade, grytor slamrade, musik strömmade från radioapparater och ljuvliga dofter från dagens första ”dalbath” kittlade våra näsor.
Dagen ägnades sedan åt en trekking upp på Sri Nagar, kullen på vars sluttning Tansen ligger. Fortfarande smyger leoparderna omkring där på natten. Vi vandrade upp mot ett utkikstorn och fortsatte sedan för att söka upp dammen där de första kristna döptes i hemlighet. Vi fann dammen, eller rättare sagt den grop som var kvar av den. Den var torrlagd eftersom man försökt flytta vattnet till en annan konstgjord damm. Försöket misslyckades och nu återstod två torra gropar som ett minne av experimentet. Innan vi gick vidare först genom den gamla djungeldelen av berget och sedan genom den nyplanterade pinjeskogen, stannade vi för att äta en medhavd picknick, just så som vår familj gjort nu och då under min barndom. Några barn blev nyfikna på oss och ville pröva sin engelska. Vi vandrade nerför berget och åt lunch på Nanglo. Där träffade vi Dr Ken Walker från Skottland, som bodde i vårt första hus i Bosheldala – det som pappa byggt. Han sa att det första huset var det allra bästa och alla ville helst bo där. Dessutom var de väldigt glada åt tennisbanan som Earl och pappa också anlagt. Han frågade mycket om den första tiden och jag fick dementera men också bekräfta några av de historier som florerade om pionjärtiden. På eftermiddagen var vi bjudna till Laxmi på middag. Vi hann promenera runt i Tansens basar en stund innan vi skulle dit. Det fanns ganska många militärposteringar runt om i staden. Två av Laxmis åtta bröder var hemma, liksom en brorsdotter som talade utmärkt engelska. Vi blev bjudna på newariska delikatesser men också Palpa chewra. Maten uppskattades av hela ressällskapet. Vi sa adjö till familjen och gamla pappa Prarn Prashad hade fått hjälp av en son att sätta sig upp i sängen. Jag påminde honom om den första sången han skrev åt oss – Koshiko din ho – en nepalesisk variant på ”Happy day, when Jesus washed my sins away”. Han log och ögonen glittrade när vi sa vårt sista Namasté.
På kvällen satt vi i ”guesthousets” allrum och umgicks över en kopp nepalichia med våra pojkar.

För första gången på resan fick vi sovmorgon och åt frukost vid nio. Efter frukosten guidade Ann Hoyal oss runt på sjukhuset. Vi fick vara med om den dagliga rundan till barnavdelningarna när dagens leksaker och böcker delades ut. Vi såg många barn med svåra sjukdomar och skador. En arton månaders pojke hade fallit i elden och bränt sig så svårt att det ena benet hade fått amputeras. I hans mammas ögon lyste förtvivlan men den lille pojken hade lätt för att le när de västerländska gästerna lekte tittut med honom. En fattig kastlös kvinna lät inte sin tolvåriga dotter titta i några böcker. Själv kunde hon inte läsa och det skrämde henne att dottern kanske skulle få insikter hon själv inte hade. Någon patient hade försökt smuggla in en femrupisedel (lite drygt femtio öre) i en av böckerna som tack, men lånet av leksaker och böcker är naturligtvis gratis. Patienternas betalar behandling och vård efter förmåga. De som inget har behöver heller inget betala. Många av barnen hade hjärnhinneinflammation. En far eller kanske farfar satt vid sitt svårt sjuka barns sida i intensivvårdsrummet. På brännskadeavdelningen låg en mor med sin döende baby vid sin sida. Barnet var åtta dagar gammalt och hade fått en fotogenlampa över sig. Det fanns inget att mer göra… De lite större barnen lekte med lego. Det tog tid att lära de fattigaste att leken var tillåten, men tiden i gipsvaggan på ortopediska avdelningen blev lite mer uthärdlig när fantasifulla byggnader kunde växa fram av legobitarna. En blyg tarupojk blev glad när Lila kunde prata några ord med honom på hans eget språk. I över en månad hade han legat bunden till sängen, bland främlingar med främmande språk och väntat på att hans ben skulle läkas. Brutna ben är förutom brännskador de vanligaste skadorna. De som ramlat ner från träd och brutit benen var mellan fem och åttio år gamla. På intensiven såg vi en man som brutit nacken. Han låg i en gammaldags stålställning i fixerat läge. Anne menade att han hade stora chanser att klara sig. På Akutmottagningen trängdes hundratals människor. En gråtande pojke med ett ben borta kom med bil till mottagningen. Vi såg aldrig vad som hänt. Innan vi besökte BB-avdelningen tittade vi in på personalrummet och träffade en av sjukhuscheferna. Han var Rana och hade känt vår egen Jojan Rana väl. På anslagstavlan satt ett foto från femtiotalet. Jag kunde pricka in och känna igen de flesta på bilden. Man hade också satt upp ett foto på pappa när han tittar på högen efter det raserade första försöket till bygge på Bosheldalas kulle. På BB fick vi bland annat träffa tre små sprattlande krabater i ett par kuvöser. Det var en mamma som fått trillingar. De var nu uppe i omkring 800 grams vikt. Mamman var förtvivlad, hemma hade hon en treåring och en skröplig svärmor på 80 år som passade den lilla och mannen var i Indien. Hon var orolig för framtiden och ville hem så fort som möjligt och försöka adoptera bort två av barnen. Innan vi gick såg hon trots allt lite mer lättad ut när hon förstått att missionen skulle hjälpa henne med mat, amma, filtar och annat hon kunde behöva. Pengarna som kommer in till det sociala hjälpprogrammet går till dem som behöver det mest och här kom min moster Elsas babyfiltar också väl till pass. Arton stycken lämnade vi till sjukhuset i Tansen. Vi lämnade också över en del leksaker och pengar som kommit in till min fars minne. Vandringen runt på sjukhuset avslutades med att vi deltog i en sjukhusandakt. Några besökande nepalesiska evangelistkvinnor lade ut texten i välformulerade fraser på ”Kaanans tungomål” så traditionellt att jag kunde hänga med i den gammalmodiga nepalin. Kanske förstod jag till och med bättre än de besökande patienterna som, många gånger såg frågande ut. När sjukhuspastorn tog till orda hängde de alla med mycket bättre och började ställa intresserade frågor. Damerna sjöng några sånger och ett par sånger sjöngs unisont.

Vi åt ”dalbath”-lunch på ”guesthouset” och lämnade Lennart hemma, eftersom han mått lite dåligt under natten och behövde vila några timmar. Vi tittade in i ”vårt hus” och fick också en glimt av tennisbanan. Tillsammans med Lila gick vi damer övre vägen in till Tansen och hittade efter lite om och men vår Keshups hem. Keshup var min gamla barnflicka och kompis. Hon är Magar och lever ensam i ett litet hus vid vägkanten. När hon hörde om min fars bortgång brast hon i gråt och känslorna var starka. Efter en stund kunde vi prata med varandra, med hjälp av Lila. Hon bjöd på chia och jag överlämnade lite presenter och visade foton på familjen. Keshups storasyster Diddi var ansvarig för vårt hushåll, även mellansystrarna Boa och Maile jobbade åt missionen. De var duktiga och lojala vänner i alla situationer.

I Tansen passade vi på att shoppa lite typiska Palpasjalar och topis m.m. innan vi blev hämtade av vår bil för att besöka ett Rotarymöte på Sri Nagar hotell högst upp på berget. Aleksandra är Rotarian och hade anmält sitt intresse att få besöka en klubb. På den slingriga serpentinvägen upp till toppen, plockade vi upp ett trekkande belgiskt par som fick skjuts av oss. Vi blev mycket hjärtligt men formellt mottagna av en samling strikta Rotaryherrar, de flesta med grå tinningars charm. Vi presenterade oss allesammans och Aleksandra kunde diskutera ett utbyte mellan klubbarna. Ordföranden kondolerade min fars bortgång och höll en tyst minut. Det var rörande och finstämt. Efter mötet med te och tilltugg närmade sig några av de äldre herrarna mig och började fråga lite mer ingående vad jag och mina föräldrar hette och var det egentligen var vi hade bott. Jag började berätta om vårt Community Centre, om våra bordtennis – och badmintonklubbar, om diskussionsklubbar, bibliotek, frimärksklubbar, ungdomssamlingar och… jag kom inte längre förrän de grå herrarna omkring mig förvandlades till unga pojkar som glatt pratade i mun på varandra och påminde mig om hur vi lekt på gården, om frimärken, gymnastik, om temaprogram om AGA-fyren, Alfred Nobel och Florence Nightingale. En av de mera strikta männen i traditionell vit dräkt - han var rektor för stadens gymnasium, sa förtjust: Jag spelade Marias roll i det första julspelet! De var så uppspelta av sina minnen att en av dem faktiskt hoppade upp och ner på backen som en liten pojke. Jag skrattade så tårarna trillade. Den vitklädde rektorn tog mig plötsligt lite åt sidan och frågade om jag inte hade några bittra minnen också.
För medresenärerna hade jag berättat om fängslandet av de första kristna, vi hade tittat på fängelset i sluttningen nedanför Tansen och jag berättade om förhållandena där för länge sedan. Jag hade också berättat om mina föräldrars arbete för att få de fängslade fria och att det blev orsaken till vår flykt ut ur landet. Förmodligen syftade rektorn på de händelserna, men vi kommenterade inte det hela vidare, utan lämnade Sri Nagar i den uppsluppna stämning som infunnit sig. Ett par av ”gubbarna” liftade med oss ner till staden.
Kvällen avslutades på Nanglorestaurangen i sällskap med våra pojkar och Lilas svåger och svägerska (Kamelas syster) som arbetade i ett familjeplaneringsprojekt i staden.

Fredagen den 31 oktober fyllde Barbro jämna år och vi uppvaktade henne med sång, tårta och kaffe på sängen. Vi sa adjö till Anne Hoyal och drog vidare i vår bil till Pokhara. Vi stannade ofta på den oerhört vackra vägen, tittade på floden som slingrade sig ner genom dalen, köpte bananer och tog kisspaus på platser där utsikten var hänförande. Vägen var inte lika dålig som till slätten, men bitvis sämre än vägen upp till Tansen. Några gånger såg vägen ut att vara spärrad av bussar som inte kommit vidare, men vår chaufför hittade alltid en öppning nog för oss att komma förbi. På en plats hade en grupp människor samlats. En man på motorcykel hade blivit ihjälkörd. Någon petade på kroppen med en pinne för att se om han var död. I varje ort fanns det militärposteringar och lokalbefolkningen fick alla stiga ur sina bussar och bilar för visitering, men vi fick passera utan problem. Vi stannade till vid ett ”tehus” och åt ”dalbath” till lunch. Det var privilegierat att få se när maten tillreddes på golvet framför oss. Vi var framme i Pokahara vid 17-tiden. Kvällens aktivitet blev en rundvandring på Child Welfare Scheme där Chandra Nath (bror till Lila –22 år gammal) jobbar som husfar för pojkarna på skolan. De är gatubarn, ofta föräldralösa och drogmissbrukare, mellan 16 och 20 år gamla. Verksamheten är finansierad av organisationer och privatpersoner i England och HongKong. I tre år får ungdomarna, både pojkar och flickor en rejäl yrkesutbildning och hjälp med att komma ifrån droger och andra problem. De bor på internatet i stora logement och sköter städning och tvätt själva. De kan i princip välja tre inriktningar på yrke; skönhet/hårvård, administration/dator och verkstad. Verkstadsdelen inleds med ett basår med allmän inriktning och sedan kan man välja el, sanitet eller svets. Byggnader och maskiner var moderna och i mycket gott skick och ungdomarna tacksamma, positiva och engagerade. Organisationen arbetar också direkt ute på gatorna med de allra fattigaste. Vi lämnade den sista av moster Elsas filtar till dem.
På kvällen åt vi Tandorikyckling och vegetariskt på en restaurang vid Lakeside i Pokhara (turistområdet). En grupp visade upp traditionella danser. Jag fick fiktiva loppor rensade i håret av en Yeti (snömannen). Hotellet vi bodde på var helt OK, men hade dåligt med varmvatten.

Nästa morgon vaknade vi vid fyratiden och var klara att ge oss i väg vid fem. Vi sa adjö till Lila, Chandra och Durdji som skulle ta bilen till Kathmandu. Kvar blev Nima och en kompis till Chandra från CWS. Han hette Ramez och hade ständigt ett glatt leende på läpparna. Vi tog en hyrbil så långt bilvägen gick till Sarangkot och fortsatte sedan till fots, tillsammans med ett otal andra turister, upp mot bergets topp för att få se Macha Puchere i soluppgången. Det blev allt ljusare medan vi mödosamt tog oss steg för steg upp mot toppen. Utsikten var bedövande vacker och turisterna viskade andäktigt till varandra för att inte störa stillheten i det magnifika skådespelet. En tupp ansåg inte att soluppgången var märkvärdigare än vanligt och gol med hes röst, medan han spatserade omkring på muren med några av världens mäktigaste berg bakom sig badande i den uppåtgående solens strålar.

Vi stannade till vid ett ”teahouse” på vägen ner och åt en god frukost med Pokharadalen under oss. Vi pekade ner på det tibetanska flyktinglägret och förklarade för våra pojkar att vi ville dit, men att vi inte skulle ta bilen ner utan ville trekka hela vägen. Vi räknade ut att det var någonstans mellan 7 – 800 meter rakt ner till dalen, det borde inte vara omöjligt att klara? Pojkarna såg lite tveksamma ut men sa att det nog skulle gå. Vi började vår vandring på vägen och efter en stund frågade vi oss fram, för att hitta stigen som ledde nerför berget genom djungeln. Stigen slingrade sig smal och brant nedåt, nedåt mellan träd med orkidéplantor i grenklykorna, ormbunkar, blommande växter, stenar och rötter. Än gick den utefter branta raviner där bäckar störtat ner under regntiden och än gick den i serpentinform nerför sluttande passager med tät markvegetation. Sigrid var en tuffing som inte gav upp. Hon fick god hjälp av Nima som inte ens vågade lämna henne ur sikte vid kisspausen. Plötsligt upptäckte vi att djungeln var fylld inte bara av fjärilar, syrsor och spindlar utan också av blodiglar som känt vår vittring och kom krypande från alla håll in i våra skor och uppför benen. Ramez stod på en sten och skuttade medan han försökte få bort de otäcka krypen. Han skrattade gott mellan tjuten medan han kämpade den ojämna kampen. Till sist kom vi ner till en torr bäckfåra och kunde ta av oss våra skor och försöka få bort odjuren. Blodet rann från fötterna och det tog tid att försäkra sig om att inga iglar fanns kvar i skorna. Solen gassade och lättade och stolta över att vi klarat den strapatsrika, nästan fem timmar långa trekken, fortsatte vi vår vandring över nyskördade risfält. Vi kom till en flod med kristallklart vatten. Det var skönt att få ta av sig skor och strumpor och vada över till andra sidan. En vandring i en slänt och sedan på en väl använd stig genom en ravin ledde oss till en grind, som var gränsen till ett annat land i landet. Vi var komna till det tibetanska flyktinglägret vi sett från Sarangkot. Örnar och vita smutsgamar flög över himlen medan böneflaggorna fladdrade i vinden. Med blödande fötter och stumma ben vandrade vi in mot munkklostret. Sigrid ville gå in och titta i templet men gjorde blodspår efter sig. Aleksandra bad då med teckenspråk munkarna om hjälp och strax kom en munk med ett par noviser med kompresser och bandage. Det luktade starkt om kompresserna som snabbt stillade Sigrids blodflöde. Det verkade vara främst äldre människor som bodde i lägret. Vi handlade lite tibetanska föremål innan vi tog hyrbilen som väntat på oss i lägret, in till Pokahara igen. Efter en ordentligt försenad lunch åkte vi vidare till den så kallade ”gainebyn”. Turligt nog hade Ramez tidigare arbetat i ett treårigt alfabetiseringsprojekt i byn och var omtyckt och väl igenkänd. Bykommittén beslöt att ta fram sina gamla instrument och spela, sjunga och dansa för oss, så som man gjort förr i tiden. Ett uppvaknat intresse och stolthet för sitt förflutna har fått gainefolket att ta upp sina musicerande traditioner. Vid byns ”chautara” slog vi oss ner och strax kom dansandet och sjungandet i gång. Vi sjöng också ”Vi går över daggstänkta berg”för våra värdar och avslutningsvis var vi alla uppe och dansade med de övriga. Gaines är oberörbara, kastlösa, fattiga och illitterata men har nu förstått värdet i att låta sina barn gå i skola. Ramez var stolt över sitt arbete i byn och vi tyckte det var roligt att få bidra till bykommitténs kassa. Vi tackade för oss och for vidare till de turistiska sevärdheterna; Mahendras grottor och sedan till Devis fall – ett vattenfall som kastar sitt ljumma vatten genom håligheter och grottor i kalkberget under Pokhara. Som äkta turister åt vi sedan middag på en av restaurangerna vid turistströget som kallas Lakeside.

Den andra november hade vi avtalat möte med Gandaki Boarding School – en av Nepals finaste skolor, driven av UMN (United Mission to Nepal) i samarbete med staten. Vi hade inte fått någon tid och jag ringde vid halv tio för att fråga när det passade. Sponsoransvarige som jag hade varit i kontakt med var mycket upphetsad eftersom han försökt få tag i oss. De väntade oss halv tio, men försäkrade att det inte gjorde något om vi kom lite senare, bara vi var där före tio. Det var bara att kasta sig i bilen och ta sig genom Pokhara i en väldig fart. Fem i tio var vi på plats och en nervös sponsorchef lotsade oss fram till innergården där 800 barn i skoluniform stod uppställda i perfekta rader och väntade på oss. Rektorn höll tal och hälsade oss välkomna. Hastigt och lustigt fick jag formulera ett svarstal och tacka för det storstilade välkomnandet. Efter en träff med rektor och studierektor på expeditionen gick vi en guidad tur genom skolans område. Vi besökte klassrum, logement, matsal, bibliotek, universitetsannex och andra utrymmen. Skolan var imponerande välhållen och väl utrustad. På sponsorchefens expedition fick jag träffa vårt lilla fadderbarn – Sriyana, 9 år, för första gången. På darrande ben kom hon traskande utefter verandaräcket och tyst som en mus smög hon in i rummet. Hon fick ta fram en stol och sätta sig tillsammans med oss runt chefens bord. Det tog en liten stund av småprat, presentöverlämning och tittande på foton innan vi fick det första blyga leendet och viskande svaret från henne.

Vår ciceron skulle delta i ett möte och vi försäkrade honom att det inte gick någon nöd på oss. Vi satt på gräsmattan en liten stund och tittade på pojkar och flickor som spelade fotboll och brännboll på gymnastiklektionen. Vid lunchtid kom rektorn, studierektorn och sponsorchefen tillbaka och tog sällskap med oss till skolans matsal. Det var en upplevelse att se 800 barn äta lunch tillsammans med oss i en och samma matsal. Disciplinerat och välordnat, men glatt och sorligt utan att vi såg ett enda barn knuffas åt vi soppa och sedan bananer till efterrätt.

På eftermiddagen tog vi en lugn och stillsam båttur på den vackra Pokharasjön. Vi roddes ut till ett tempel på en ö, stannade där en stund och tittade på karparna som simmade i vattnet och roddes sedan tillbaka medan vi såg hur molnen började torna upp sig och snöbergen i fjärran försvann i dis och snöfall. Åskan mullrade på avstånd och jag anade att vår flygfärd till Kathmandu inte skulle bli den skönhetsupplevelse jag hade hoppats. Kvällen avslutades på restaurang Bomerang, alldeles nere vid sjön. Vi satt i den vackert upplysta trädgården och blev underhållna av en sång- och danstrupp. Vi hade valt restaurangen eftersom vi fått tipset om att det var där man kunde få den bästa fiskrätten. Vi beställde därför alla fisk och servitören såg förskräckt ut. De hade inte fisk så att det räckte – det fattades två; but don’t worry – I fix it – two minutes, sa han och så lånades det fisk från en annan restaurang. Det kan man kalla ”Gnosjöanda”!
Nima sa plötsligt när vi satt vid bordet: Marie Diddi I have problem – no money! Lila hade lämnat halva kassan till honom och halva till Durdji, som egentligen skulle ha varit kvar, men som av någon anledning följde med bilen till Kathmandu och också fick med sig hälften av reskassan. Stackars Nima hade blivit allt oroligare medan pengarna sinat. Han drog en lättnades suck när han förstod att vi inte hade några problem med att lägga ut för våra omkostnader så länge. Vi föreslog dessutom att han skulle ta bussen tidigt redan nästa morgon till Kathmandu så att han skulle vara där när vi kom dit med flyget.

Nästa morgon tog vi det lugnt. Flyget skulle inte gå förrän tolv och trettiofem, men vi hade fått veta redan dagen innan att det förmodligen dessutom skulle vara försenat eftersom vintern kommit hastigt med dimma och snö i bergen. En promenad ut ur ”Lake side”-området var lagom aktivitet på förmiddagen för att vi i lugn och ro efter lunch kunde ta oss till flygplatsen. Där var det länge tomt vid Cosmic air-disken men vid 15 .45 kom vi äntligen iväg. Det blev en lugn flygtur men inte mycket till utsikt. Vi kunde ändå se att snön fallit på bergstopparna under natten. När vi närmade oss Kathmandu kunde vi också se marken och upptäckte långa rader av stillastående bilar. Vi tänkte på stackars Nima och undrade om han satt fast där nere någonstans. När vi var framme fick vi snabbt en taxi som kunde ta oss till Tibet Guest house. De andra i gruppen tog en shoppingtur och gick ut och åt med våra reskamrater som återvänt från trekkingturen i bergen, medan jag tog en taxi till Neer Kumar, vår gamle gode vän. Jag fick veta att ett nytt bombdåd hade skett i Tansen just när vi rest därifrån. Fyra poliser hade dödats och hela Palpadistriktet hade stängts av. Det var därför vi sett de långa bilköerna från luften. Vi väntade förgäves på Nima hela kvällen och till och med Temba blev lite orolig. Det visade sig att Lila och de andra grabbarna hade fastnat i checkpointer på sin resa och dessutom fått punktering på vägen. Resan hade tagit hela dagen.

Nu hade vi två intensiva dagar framför oss med turistande i Kathmandu. Vi drog en lättnadens suck när Nima dök upp på morgonen. Hans resa hade tagit 11 timmar och han hade dessutom åkt på feber och såg ganska eländig ut. Dagen började med ett besök på världens största stupa SwayambuNath. Dess kupol med de allseende ögonen är känt över hela världen. Vi lyssnade på munkarnas morgonbön och fick en ordentlig lektion i Oum mane padme oum av Temba. En kort promenad tog oss till den gyllene Buddan och på vägen mötte vi alla aporna vi saknat vid stupan.

Nästa besök var Patan. Vi vandrade runt i de urgamla kvarteren, passade på att beställa lite skräddarsydda kläder och ackorderade om priset med diverse gatuförsäljare som vanligt. Vi besökte museet som visade gamla konstskatter och informerade bland annat om teckenmystiken i hinduismen och buddismens värld. Efter en god lunch på Summit Caféet sammanstrålade vi med Sushil, en god vän som är arkitekt och brittiskan Christin Preston ansvarig från UMN för hälsoprogrammet i Patan. Aleksandra följde med Sushil på hans motorcykel till universitetet och de arkitektstuderande, medan vi andra följde med Christin för att se arbetet i hälsoprogrammet. Vi presenterades för alla inblandade i projektet och fick höra om hur man på några få år lyckats att få folk medvetna om förebyggande hälsovård, vaccinering och annat viktigt för hälsan. Vi besökte också en av de små kvartersklinikerna som för sitt fina arbete blivit belönade av hälsoministeriet med diverse medicinsk utrustning.

Efter ett par timmar mötte vi upp Aleksandra och Sushil på ett litet café och tog oss sedan till PashpatiNath, som vi hann fram till just i skymningen. Den berömda platsen är hinduernas heligaste förbränningsplats. Vi såg de gyllene tempeltaken glimma i kvällsmörkret och hundratals oljelampors flämtande lågor speglade sig i flodens mörka vatten. Endast hinduer är tillåtna att komma in på tempelområdet. Vi fick hålla oss utanför det allra heligaste men kunde få en god överblick genom att gå upp för trapporna på andra sidan. En liten apunge ropade på sin mamma i kvällningen och vi tyckte att det var dags att dra oss hemåt för kvällsmat.

Aleksandra hade siktat in sig på ett nytt Rotarymöte och vi andra sökte upp en tibetansk restaurang med bland annat sherpaspecialiteter. Vi åt mycket och gott och prövade både det stekta och de ångkokta brödet. Jag fick till och med allesammans att smaka lite på det tibetanska teet med smör och salt i. Aleksandra upptäckte, när hon fått skjuts av vår hotellägare till det flotta Mallahotellet där Rotarymötet skulle vara, att de redan hade haft sitt möte på morgonen. Efter lite om och men fick hon hjälp med att kontakta en Rotarian som skickade sin bil med privatchaufför att hämta henne till restaurangen där han var med ett par goda vänner. Det visade sig att hon hamnade på någon slags nattklubb, men blev väl omhändertagen av sin värd och så småningom ordentligt hemskjutsad.

Sista dagen i Kathmandu veks för ett besök i Baktapur – den tredje av de tre städer Kathmandu består av. Staden bebos i stort sett bara av newarer som specialiserat sig på träsniderier, tanka - och mandalamålningar och krukmakeri. Vi såg påfågelfönstret och tittade på andra makalösa sniderier, handlade i butiker och av gatuförsäljare, smakade på Baktapurs berömda yoghurt och tittade på en krukmakare i aktion.

Katmandus befolkning har ökat de senaste åren på grund av alla flyktingar som tvingats dit av maoist-terror. Resor med taxi genom staden tar mycket längre tid än beräknat. Till sist kom vi ändå fram till Durbar square i Kathmandu och intog en kinesisk lunch. Tanken var att vi skulle ha promenerat runt bland palatsen, men klockan hade hunnit bli för mycket. Vi hade lovat Temba att vara på plats utanför Budda Nath kvart i tre. Durdji hade arbetat med ett program som vi alla skulle uppleva, sa han. Vi hann i god tid och kunde klättra upp på Budda Nath, den näst största stupan i Kathmandu innan vi såg Temba och de övriga resenärerna på andra sidan gatan.

Hela gänget, d. v. s. 19 resenärer och de fem nepalesiska utbytesungdomarna och några andra vänner i sällskapet, traskade iväg ett par kvarter och hamnade till sist vid en skola där Durdji arbetar vid sidan av sina studier. Vi blev välkomnade med vackert skrivna banderoller och välkomsttal. Vi blev bjudna på te och kex och ett väl inövat program med traditionella danser uppförda av elever på skolan på en uppbyggd scen framför oss. Vi förstod nu varför Durdji givit sig av från oss i Pokhara. På två dagar hade han lyckats arrangera detta och öva in ett strålande program med barnen. Vi såg danser från Palpa och Pokhara och sherpadanser, det lästes dikter och hölls tal. Durdji var konferencier och kommenterade alla inslag. Till sist var det dags för några av oss, rektorer och andra att gå upp på scenen och dansa. Vi dansade tills vi inte orkade mer och tog oss sedan hem till hotellet.

På hotellet väntade Neer Kumar och Robert Kartak, två av våra allra äldsta vänner. De berättade om sin delaktighet i händelserna i början på sextiotalet då de första kristna fängslades. Neer var försvarsadvokaten som fick dem fria och sedan kom att, tillsammans med några andra jurister, skriva Nepals nya konstitution som ger religionsfrihet idag. Robert var den som kom med våra pass från Kathmandu i samband med vår flykt och som sedan har blivit ledaren för den nepalesiska kristna kyrkan. Kanske är det omkring 400 000 kristna i Nepal idag. Sushil och Yugesh och Suraksha med sin lilla baby kom också och hälsade på. De är Neers goda vänner och har också sina rötter i Tansen.

På kvällen gick vi alla traditionsenligt på restaurang och åt tandorikyckling. I år var vi femtiofem personer. Presenter delades ut och tacktal hölls. Kvällen avslutades med att bergsbestigarsherpanVontshu berättade om sin vänskap och sitt möte med Göran Kropp och Renata.

Sista morgonen kom en av herrarna från Aleksandras nattklubbsträff och tog med vår lilla grupp i sin bil till kvarteren där man väver pashminasjalar. Vi satt trångt i knäet på varandra i baksätet och var lite oroliga för att inte hinna tillbaka i tid till avfärden mot flygplatsen. Vi hann se lite olika kvalitéer på pashmina och lära oss känna igen skillnaderna. Barbro och Aleksandra köpte sig också några sjalar. Tillbaka vid hotellet tog vi adjö av alla våra nepalesiska vänner och for sedan till flygplatsen. Några timmar senare var vi i Bangkok och njöt av fot- och huvudmassage medan vi smälte alla intryck från vår resa. Väntan där var sju timmar innan vi kunde sätta oss på flyget som tog oss tillbaka till ett råkallt och mulet Sverige.