Nepalresan hösten 2004 - av Marie Schön

Vi sammanstrålade på Kastrup, alla utom Sonny som skulle ansluta i Kathmandu. Vi som, lite förväntansfulla, checkade in på Thaiflyget den 21 oktober var Karin, Ingrid och Lasse från Göteborg, Per-Magnus och Gunnel från Habo, Jeurgen och Anna-Maria från Stockholm och så jag, som för sjätte gången skulle besöka mitt barndomsland Nepal.
Efter en lång flygning till Bangkok passade vi på att få lite huvud- och nackmassage där, innan vi flög vidare till Kathmandu. På flyget dit fick vi sällskap av en grupp sjukvårdare från Lindesberg, som jag tidigare haft kontakt med och som vi stämt träff med i Tansen, min gamla hemstad.

I Kathmandu möttes vi av Temba och ett par bilar från Tibet Guest House, som skulle bli vår fasta punkt under besöket i Nepal. När incheckning och välkomstceremonier var avklarade tog vi en kvällspromenad i kvarteren runt Chetrapati. Dashainfirandet var på sin nionde dag och mitt i folkvimlet fann vi en lite ovanlig form av dyrkan. En kvinna låg stilla på rygg med en jamara på magen för att hylla gudinnan Durga. Hon hade fastat i alla nio dagarna och bara fått dricka lite vatten. En braminpräst och några släktingar höll henne sällskap med sånger och mantra. Vi behövde däremot inte svälta; På kvällen besökte vi en tibetansk restaurang och åt mättsam och god tibetansk mat. Dashain

Efter en lite förvirrad frukostbeställning fick alla sin mat nästa morgon och vi kunde ta hotellets bil till Baktapur, en av de tre städerna som Kathmandu idag består av – Bhaktapur, Kantipur och Lalitpur eller som de också kallas; Bhadgao, Kathmandu och Patan.
Baktapur är newarernas egen stad och tusentals människor hade samlats på gatorna för att fira Dashain. Vi kände oss privilegierade eftersom vi kunde smälta in i folkvimlet utan att trängas bland andra turister. Vi såg knappast några andra västerlänningar på hela dagen. Suggestiva trummanden hördes från alla håll när olika grupper av musicerande passerade förbi. Några barn hade ordnat sitt eget Phulphati-tåg av små vagnar klädda med blommor. Vi såg alla festklädda newarer gå in i templet för att få sin morgon-tika eftersom den tionde dagen av Dashain är den stora ”tika-dagen”. På en av Baktapurs innergårdar såg vi dansare med masker som beskrev berättelsen om hur Durga och Hanuman hjälpte Rama att besegra demonen på Sri lanka, så att han kunde få tillbaka sin älskade Sita. Rama och Sita
Trots att många affärer hade helgdagsstängt hittade vi ändå bland alla helgfirare en affär där vi kunde köpa pashminasjalar av fin kvalitet. Eftersom det är skördetid för riset såg vi också människor som tröskade riset för hand på torg och gator. Newarkvinnornas röda dräkter kontrasterade vackert mot det mogna risets gyllene färg.

Fyllda av intryck fortsatte vi med bil till Patan. Inga av de lunchrestauranger vi tänkt oss hade öppet, men vi hittade till sist en restaurang med takterrass, där vi intog dagens lunch medan vi tittade på alla drakar som seglade fram på den klarblå himlen. Under Dashain är det draktid och alla barn som har möjlighet tävlar med varandra om att komma högst med sin drake. I Patan besökte vi det gyllene templet och såg råttorna som dyrkats där sedan 1100-talet. Det gyllene templet är en typisk syntes av hinduism och buddism. I templet bland hinduiska gudar finns ett litet kloster där några buddistmunkar, novispojkar och någon eller några utvecklingsstörda män bor.

På kvällen var vi bjudna till vår vän Rajbanshi. Det blev resans första äventyr eftersom vi inte fått tag i Rajbanshi på telefon och fått vårt besök bekräftat. Jag var inte heller riktigt säker på att jag skulle hitta adressen på egen hand. Vi bestämde oss ändå för att försöka ta oss dit. Han bor med sin familj i ett av Kathmandus bättre kvarter. Vi tog hotellets taxi och kom nästan ända fram när Rajbanshi till sist svarade i telefon. Vi blev bjudna på Newarenas typiska Dashainbord och chauffören fick också ta del av festmaten. Familjen hade börjat sin dag tidigt med att köa hos den levande gudinnan för att få morgonens första tika. Sedan hade ett 40-tal släktingar besökt hemmet under dagen för att äta gott, umgås och ”få tika” av de äldre släktingarna. Strax innan vi kom hade Rajbanshi med sin hustru Sumitra besökt hennes äldre bror för att i sin tur få tika från en äldre släkting. Vi åt och drack gott, pratade livsfilosofi och kände värmen och vänskapen från vårt värdfolk i deras vackra hem. Vi trotsade utegångsförbudet efter klockan 22.00 och var inte hemma förrän en halvtimme senare.

Nästa morgon tog vi oss till inrikesflygplatsen där vi fick vänta en bra stund innan vårt flyg till Pokhara äntligen anlände. Flygplatsen hade faktiskt två skärmar där man kunde se olika flygtider, men ingen lyckades räkna ut vilka flyg det gällde. Troligtvis var det något gammalt schema som hade slutat att gälla för länge sedan. Dagen var lite disig, men när vi kommit ett stycke upp i luften såg vi ändå några av de snöklädda topparna stiga ovan molnen.
Hotellet i Pokhara hade en vacker trädgård med swimmingpool. Vi slog oss ner i solstolarna och njöt en stund av sol och värme, fjärilar och vackra blommor innan vi gav oss ut på promenad i Pokhara. Vi tog oss till det tibetanska flyktinglägret, där vi besökte munkklostret och hörde novisernas intensiva läxläsande. Ett par av grabbarna var snabba på att få med oss upp till en skulpterad tanka i guld. Efter lite shopping hos tibetanerna i byn tog vi oss med lokalbuss in mot Pokharas turistcenter, det s. k. Lake side. På bussturen var det trångt men småtrevligt och sedan blev det lite shoppande av trekkingtillbehör inför de kommande dagarna. Sonny och Temba fick leta ett tag innan de hittade någon som hyrde ut en sovsäck lång nog för Sonny. På kvällen åt vi en god middag vid Fewa-restaurangen som alltid har folkdansuppvisning och Yeti - den förskräcklige snömannen - i sitt sällskap. Yeti visade sig vara en trevlig prick som tyckte om att kramas. Yeti
Några av oss fick en liten extra tur med taxin på hemvägen. Chauffören hade missförstått vilket hotell vi skulle till och fick köra en lång omväg på knaggliga vägar i Pokharas oupplysta utkanter.

På måndagsmorgonen gick vi upp tidigt och möttes av en orolig Temba. Våra trekkingpojkar skulle ha kommit med bussen från Kathmandu redan klockan fyra, men klockan var nu halv sex och ännu hade ingen dykt upp. Vi väntade oroligt, lastade vår minibuss med trekkingpackningen och hoppades på det bästa. Klockan började närma sig sju och Temba försökte ringa olika personer för att ta reda på vad som kunde ha hänt. Så småningom fick vi höra att nattbussen hade blivit stoppad av militärer vid en ”checkpoint” och förmodligen skulle vara i Pokhara vid åttatiden. Temba vågade inte lita på det utan hyrde in tre andra bärare för säkerhets skull. Vi tog vår ”van” till busshållplatsen och väntade där till strax före åtta. Några av oss gick runt i den fattiga kåkstaden som omger busshållsplatsen. Överallt mötte vi vänligt leende människor, några var på väg för att hämta vatten, andra hämtade ved, lekte med barnen eller väntade på att någon skulle vilja köpa lite frukost av dem. Omgivna av kristallvita snöberg lever de sina fattiga liv i små skjul utan fönster, toaletter, vatten eller el.
Vi gav oss iväg, ganska oroliga för våra grabbar som ännu inte dykt upp. På vägen plockade vi upp de nya bärarna och Temba var mycket beklämd. Hans oro försvann i ett nu, när det efterlängtade telefonsamtalet till sist kom och grabbarna meddelade att de äntligen var framme i Pokhara. Vi beslöt att gå ur vår bil och börja gå, medan Temba vände tillbaka för att hämta dem. Vi betalade de hastigt inhyrda bärarna för en hel dags arbete dvs. 200 rupier (ca 20 kronor) och de såg både nöjda och förvånade ut när vi sa adjö till dem. Ett antal bussar saktade in för att plocka upp oss där vi gick utefter vägrenen, men vi skakade envist på huvudet och de drog vidare. Efter en liten stund kom Temba med Nima, Vontcho och Pemba och plockade upp oss i bilen. Alla drog en suck av lättnad och vi såg fram mot några härliga dagar tillsammans.

En och en halv timme senare i Naya Phul, var det dags att gå ur bussen och börja vår vandring. Solen gassade, våra pojkar lastade på det mesta av vår packning på sina ryggar, vi fyllde på vårt vattenförråd, rättade till knäskydd och ryggsäcksremmar och så bar det iväg, först lite nedför och sedan uppåt, uppåt. Stigen drog iväg mellan hus i små byar och utefter slänter, över floder, ner i dalar och upp igen. Just när vi nått ett värdshus där vi skulle inta vår första lunch kom ett regn, men vi satt trygga under ett presenningstak – nästan i alla fall, lite takdropp fick man räkna med. Solen kom fram igen och vandringen gick vidare. Vi såg ibland slagord från maoister målade på husväggar men hade ingen närkontakt förrän vi mötte dem vid en provisorisk checkpoint i utkanten av en by, som låg på en brant sluttning. Vi fick betala en liten avgift och fick t.o.m. ett kvitto som kunde vara bra att ha om vi mötte fler av dem på vägen.
Efter ett envist traskande uppför, i till synes oändliga stentrappor kom vi till sist fram till Ghandruk. På altanen framför hotellet hade vi en strålande utsikt över Macha Pucher i solnedgången. Pojkarna hade fixat fram ”nepalichia” till oss och Gunnel höll i vår gemensamma stretchövning. Luften var ”krispig” och kall. Lite senare åt vi middag i stearinljussken eftersom byns generator lagt av. Förutom vår grupp var där ett äldre franskt par som knappast kunde ett ord engelska. Vi prövade med en intelligent mening från en gammal fransk skolbok: ”l’echel est marron” (stegen är brun) men de verkade inte förstå! Hotellet vi bodde på drevs av byns gymnasierektor med fru. Ghandruk är en mönsterby där den s.k. mödragruppen ansvarar för miljötänkande, förebyggande hälsovård, sanitära förbättringar m.m. Byn hade haft påhälsningar av Maoister och grannen till hotellet hade mördats några månader tidigare.

Tisdag morgon vaknade vi tidigt. Tyvärr var det lite molnigt kring topparna i norr när vi gav oss iväg. Vi gick genom byn och kunde se att mödragruppens ansträngningar hade fungerat. Det var rent och snyggt överallt och ordentliga skräptunnor strategiskt utplacerade. De som skräpar ner mest tycks vara trekkare från främmande länder. Nu blev det ganska mycket uppför igen och lite ner emellanåt förstås. En liten smutsig pojke med en väska på ryggen slog följe med oss ett tag. Vi stannade till och tog några foton hos en gammal kvinna som bad om ursäkt för att himlen inte var klarblå och sikten över bergen därför inte så god. Inte tänkte vi så mycket på det när vi såg ut över de djupa dalarna där risterrasserna klättrade upp i böljande mönster och små byar omgivna av blommande tagetes och hibiskus skapade färgklickar i det frodigt gröna. Vi gick upp till Kimrong danda på 2250 m. ö. h. I ett hus pågick en morgonpuja och vi träffade en svensk tjej som var på trekking med sin pojkvän. Efter Kimrong danda bar det av brant nedåt. Vi skulle ända ner till floddalen. Terrängen var tempererad djungel men stigen väl upptrampad och ganska lätt att ta sig fram på. Fjärilar och insekter fladdrade förbi, en och annan ko betade i de mest konstiga ställningar och vi mötte ett gäng trötta, franska trekkare på väg uppåt. Nere vid floden kunde vi pusta ut lite innan vi fortsatte uppför branten på andra sidan. I Kimrong khola åt vi lunch medan vi tittade på ett gäng ungar som oförskräckt spelade vollyboll på en terrass. Vi såg röda glödande fält odlade med växter som såg ut att vara släkt med rävsvans (Amaranthus caudatus) och på de skogsklädda sluttningarna blommade körsbärsträd, änglatrumpet och rosa Luculia gratissima. Ett stort jordskred som ägt rum i mars i år tvingade oss att ta en omväg ovanför raset. Stigen gick mycket brant uppför och ett felsteg kunde ha varit ödesdigert, men utsikten var bedövande vacker. Vår högsta punkt under vandringen låg någonstans strax över 2300 m. ö. h.
Vår färd gick vidare mot Chomrong som liksom Ganduruk är en av Gurungernas mönsterbyar. På vägen mötte vi ett sällskap som bar en mycket sjuk kvinna, vi såg Maoisternas klotter av slagord och Karin jag höll på att tappa bort hela vårt ressällskap när vi kom efter vid ett toalettbesök. Vi hittade till sist varandra igen och kom lyckligt och väl fram till vårt nattlogi med en makalös utsikt över Annapurna 1-massiven och Macha pucher. Efter den obligatoriska stretchingen och tekoppen tog vi en liten promenad till byns lovstängda skola och Röda korsets dispensär. Maoisternas klottrande över skolbarnens fina planscher var beklämmande att se. Lasse och Per-Magnus tog sig ner till byns turbin för att se hur maskineriet fungerade. Här, liksom i Ghandruk, fanns det tibetanska försäljare och vi passade på att köpa fina jakullshalsdukar innan det var dags för middag. Vårt enda sällskap den här gången var en besviken bergsklättrare från Australien som fått avbryta sitt bergsbestigningsfösök på grund av snöväder. På kvällen blev den månsken och vi tog med oss våra sovsäckar ut på terrassen och bänkade upp oss inför kvällens underhållning, rejält påbyltade i den klara, kalla nattluften. Mödragruppen i Chomrong hade erbjudit sig att sjunga och dansa för oss på kvällen för att få in lite pengar till sin verksamhet.
Underhållningen blev en märkvärdig upplevelse. En grupp av huvudsakligen kvinnor i olika åldrar satt framför oss på marken och sjöng vers efter vers på samma sång medan en eller ett par av dem dansade. Nu och då bytte man faktiskt sång och en och annan av de unga män som samlats för att lyssna fick också medverka med dans. Den som styrde över det hela såg ut att vara byskolans rektor – en man med en gurungsjal och visselpipa. Visselpipan använde han flitigt när han tyckte att sången inte var intensiv nog. Han eldade upp sångarna med eggande tal och visslingar. Sångarna sjöng, de dansande avlöste varandra, mannen med visselpipan gjorde sina insatser med jämna mellanrum, den besvikne bergsklättrarens överförfriskade trekkingguide dansade lycklig runt i sin egen stil och vi satt i månens sken och undrade om det hela kanske var en märklig dröm. Till sist fick också vi vara med i dansen och vi lämnade ett bidrag till Mödrarnas kassa. Den kvällen fick de ihop 19125 rupier och de var mycket nöjda.

Klockan sju nästa morgon satt vi på terrassen och åt frukost, inramade av de mäktiga Annapurnamassiven och Macha Pucher, som badade i morgonljuset. En vackrare frukostvy är svårt att få.
Solen värmde gott på ryggen när vi fortsatte vår vandring genom byar, risfält, över höjder och ner i dalar. Överallt tittade blommor fram i vegetationen. Ibland kunde vi känna igen arter som astrar, anemoner och gentiana men ofta var floran svår att identifiera. Hampan som det växte gott om lärde sig alla snart att känna igen. Syrsorna spelade högt när vi kom in i skuggade områden och vi såg fjärilar och sländor fladdra förbi i solljuset. Vi såg människor som skördade ris, en man som flätade korgar och mattor, en kvinna som satt och vävde. Vi mötte mulåsnekaravaner, bärare och trekkare. Ibland korsade vi vattenfall eller floder på smala hängbroar eller stenar. Under hela vandringen hade våra egna pojkar vandrat med oss för att räcka en hjälpande hand när det behövdes men inför varje lunchrast eller kvällens slutmål hade de skyndat före för att hjälpa till i köket på ”lodgen” och se till att maten var färdig när vi kom fram. Vi lämnade så småningom Gurungområdet och kom in bland Chetribyar. Vart vi kom dök det upp barn som oblygt frågade efter godis eller pennor. Ibland stannade vi till för att pusta ut, njuta av utsikten och plåstra om skoskav. Efter en brant trappstigning kom gruppen att bli lite utspridd och plötsligt förmörkades himlen och vi överraskades av ett häftigt åskväder. Några hade just hunnit fram till dagens lunchlodge i Landruk (1565 m. ö.h.) medan vi andra blev rejält duschade i byn med det träffande namnet Himalpani – ”bergsvatten”. Vi tog skydd under ett tak och väntade ut den värsta stormen och gick sedan dyblöta den sista biten upp till restaurang ”Sherpa”. Temba konstaterade att det inte var någon större skada skedd, vi var ju alla ”waterproof”.
Solen sken igen och vandringen gick vidare genom skogsområden där vi måste hålla ihop för att inte utsätta oss för risken att bli överfallna av rövarband. Så blev det en stigning rejält uppåt. Trappsteg efter trappsteg kämpade vi tappert på. Vi ville hinna till Bhickok Deurali (2100 m. ö. h.) innan mörkret föll. Till sist var vi där och utsikten tog andan ur oss mer än trapporna gjort. Hela Pokharadalen bredde ut sig under oss och badade i solens sista strålar som reflekterades av snöbergen runt omkring. Skymningen föll hastigt men vi fick dra vidare – alla lodger var fullbelagda då en stor japansk grupp hade hunnit före oss.
Det blev en spännande vandring i mörkret genom skogen. Vi höll ihop gruppen, sjöng och visslade för att hålla nattens rovdjur på avstånd; I de nepalesiska skogarna finns det ganska gott om leopard. För att inte förlora mörkerseendet väntade vi i det längsta med att tända ficklamporna.
Trötta men nöjda med dagens insats kom vi fram till ”Heavens gate” i Pothana. Rummen var de enklaste hittills – bara enkla brädor som väggar och inget lås till dörrarna. Vi hängde blöta kläder på tork i den sladdriga elsladden till glödlampan som hängde i taket. Nima ordnade snabbt fram ett fat med varmvatten för Karin att vila sina trötta fötter i. I matrummet firade en grupp franska ungdomar tillsammans med sina guider och bärare att de avslutat en treveckors trekking. De sjöng och dansade till discolåten ”Brazil” och var mycket glada.

Lodgen var kanske enkel, men utsikten nästa morgon var förunderligt vacker. ”Himmelens port” var absolut ett värdigt namn på vårt härbärge. Vandringen mot Pokhara började. Ju närmare Pokhara vi kom desto fler barn mötte vi som spärrat stigen med ett litet pujaaltare och så sjöng de sången Resam firiri i ett rasande tempo och hoppades på lite slantar från förbipasserande turister. På en utsiktsplats stannade vi till och Temba blev glad att möta en legendarisk trekkingledare från sin egen by. Mannen var mager som en gammal getabock men hade en glöd i blicken som spred energi och entusiasm. Han var över sjuttio år och skulle leda en grupp fransmän på en strapatsrik trekking i 21 dagar. Ända sedan barndomen hade Temba sett upp till sin gamle vän och vi förstod att det var ett kärt återseende.
Vi sa adjö och vår vandring gick vidare nedåt, nedåt, nedåt medan vi mötte överlastade bärare på väg uppåt. I Phedi väntade vår bil och framme vid hotellet var det dags att säga adjö till våra pojkar. Efter en god lunch och en skön dusch sa vi också adjö till Temba som nu skulle dra vidare. Själva tänkte vi besöka Gandaki Boarding School.
Vi tog två taxibilar och lyckades pruta ner priset från 800 rupier för båda till 600 rupier och då ingick det också att de skulle vänta på oss under vårt besök på skolan. Det blev en dam- och en herrbil. I hastigheten glömde jag få med mig presenten till Sriyana – vårt fadderbarn –och jag fick be vår chaufför att vända tillbaka till hotellet. När jag i receptionen frågade efter nyckeln till vårt rum, visade det sig att den var försvunnen, men jag behövde inte oroa mig. Hotellchefen gick in i rummet bredvid och klättrade ut respektive in genom fönstren i rummen och kunde öppna dörren inifrån. Han hade dessutom påpassligt hittat presenterna på min säng och överlämnade dem till mig, glatt leende. Till sist kom vi fram till skolan och blev väl mottagna av rektorn och scholarship-chefen. Det bjöds på te på rektorsexpeditionen och vi fick förutom fakta om verksamheten veta att trakasserierna från maoisterna blivit allt värre. Efter testunden gick vi en promenad genom skolan. Vi tittade in i olika klassrum och hörde eleverna svara på frågor i ämnet ”moral science”. Vi lärde oss att det handlade till exempel om att visa respekt för andra och att alltid vara hjälpsam. Sriyana fick gå ifrån sin klass en stund för att träffa oss. Hon var blyg men verkade inte riktigt lika skräckslagen som vid förra årets besök. Vår gympalärare Gunnel konstaterade att ljuden från idrottshallen lät precis som i Sverige. Det var de lite större flickorna som spelade basket och det såg ut ungefär som det gör i en svensk skola, men vi upptäckte en skillnad, golvet såg inte ut som i Sverige – här var det fernissad betong. Biblioteket höll däremot en väl så hög standard som i svenska skolor. Efter en runda i matsalen var det dags att tacka för oss och gå ut till de väntande taxibilarna. Vi bad chaufförerna köra oss till Lake side, men det var bara vår förare som uppfattade det. Herrarnas chaufför trodde de skulle tillbaka till hotellet. Så småningom hamnade de ändå i ena ändan av Lake side och vår bil stannade i den andra ändan. Jag tyckte att vår chaufför gjort sig förtjänt av lite bättre betalt än det vi kommit överens om och jag gav honom hela 500 rupier. Han såg mycket glad ut. Herrarnas chaufför hade anledning att se ännu mera glad ut eftersom de trott att min överenskommelse på 600 rupier gällt varje bil och inte båda. Ja, ja tokiga turister blir man aldrig klok på, tänkte säkert de båda nöjda chaufförerna.
Nu utbröt den stora shoppingfebern – damerna passade på att handla i väntan på att herrarna skulle dyka upp. De gjorde de nu inte, de hade slagit sig ner på en uteservering och njöt av ett glas kallt öl med tilltugg helt ovetande om damernas handlingsiver. Dagen började gå mot kväll och våra vägar möttes till slut. Då blev det blev mera shopping med beställning av skräddarsydda byxor med mera. Vi åt en god middag på trädgårdsrestaurangen Bumerang invid Pokharasjön och Anna-Marias kommentar lovade jag att föreviga i resedagboken:
– Oh, va roligt vi har, sa hon med eftertryck och jag tror att vi alla höll med.
De nysydda byxorna plockades upp och en och annan väst, T-shirt och jacka till inhandlades. Ett par skor, eller rättare sagt en sko, fick bytas mot en annan innan vi mycket trötta stöp i säng på hotellet.

På fredagsmorgonen i hotellfoajén möttes vi av LilaNath som nu skulle bli vårt ressällskap. Bilen packades och vi gav oss iväg mot Tansen. På slingrande vägar tog vi oss allt närmare min gamla hemstad. Vädret var omväxlande sol och regn. Dashainledigheten pågick fortfarande och restaurangen där vi skulle ha stannat för lunch hade stängt. Istället tog vi en kopp te i ett litet värdshus med nyheter på TV. Där fick vi höra att Arafat låg i koma och att det var jämnt i det amerikanska presidentvalet. Plötsligt var våra båda tandläkare Karin och Anna-Maria försvunna – de var inte så långt borta visade det sig. De hade hittat en fin tandläkarmottagning alldeles i närheten. Vi drog vidare och snart kunde vi se Tansen som för varje år breder ut sig alltmer över Sri Nagars sydsluttning. Mitt emot porten in till vårt gamla hus låg ett matställe där vi beställde en enkel lunch. I väntan på maten tog vi en rundtur i det gamla huset som förfallit mer och mer för varje år. Det sägs fortfarande fungera som en skola och kanske såg det extra övergivet och chanserat ut eftersom det nu var skollov. En grabb som kom förbi sa att det spökade i vår gamle granne, Goro Ji:s hus. Efter lunch tittade vi som hastigast in till min lekkamrat Lakshmi och lovade att återkomma klockan två nästa dag. En promenad genom basaren avslutades med en promenad ut till Bosheldada där vi checkade in på sjukhusets gästhem. På kvällen tog vi bilen in till stan igen och åt en god middag på Nanglorestaurangen i sällskap med Lilas svåger och svägerska. Vi valde att sitta på övervåningen där man på traditionellt sätt sitter på golvet och äter. Våra bekanta från Lindesberg som vi mött på flyget från Bangkok hade slagit sig ner i rummet intill.

I Nepal är lördag veckans helgdag. Lördagsmorgonen inleddes med att Anna-Maria, Jeurgen, Karin, jag och Lilas svåger Soba mötte upp med en ung entusiastisk tandläkarassistent på sjukhusets tandläkarmottagning. Han frågade ivrigt om hur olika saker skulle användas som fanns i mottagningens alla skåp. Där låg material som blivit kvar efter tidigare tandläkare och som efterträdarna inte vetat hur det skulle använda. Den unge mannen var läraktig och med god assistans av Soba kunde Anna-Maria och Karin ganska handgripligt förklara för honom hur diverse substanser, gummidukar, trådar, formar och annat skulle komma till nytta. Sedan blev det rena julaftonen för honom när ett par kartonger med tandläkarinstrument från Sverige packades upp.
Medan vi beskrev olika tängers användning var Lila tillsammans med de övriga i gruppen på en promenad upp till utkikstornet på Sri Nagar. Klockan kvart i tio hade vi bestämt att sammanstråla igen och möta Jasmin som är husmor på gästhemmet. Hon visade oss vägen till den nedre av de två kyrkorna som numera finns i Tansen. Där var vi med under lördagsförmiddagsgudstjänstens första timme. Den består alltid av lovsång och bön, medan den andra timmen består av predikan. Kvinnorna satt till höger på golvet och männen till vänster. Sången ackompanjerades av ett kompband med trummor, gitarr, keyboard och bas. Ibland kunde vi känna igen melodierna och sjunga med på svenska. ”Du är den högste över hela jorden, ditt namn är upphöjt över alla andra namn” sjöng vi. Lila och Soba var med och tyckte att ”det var okej att sjunga sånger som hyllade Gud”. ”Det var en varm atmosfär och en intressant upplevelse”, sa de.
Strax efter klockan 11 var vi tillbaka på sjukhuset för att gå en rundvandring med Dr Olek, som är Jasmins man. Vi överlämnade filtar, leksaker och kläder som vi haft med från Sverige. Olek tog oss med till barnavdelningen där vi bland annat fick se en pojke med ett södertrasat ben efter en bilolycka. På den ortopediska avdelningen mötte vi trötta barn med ben i sträck, brutna ben läker bättre i sträck än om de gipsas. På den splitternya BB-avdelningen kunde vi få försiktiga leenden av nyblivna och lite oroliga föräldrar. Sjukhuset är trångbott och ska byggas ut de närmaste åren, men det största bekymret är att man saknar tillräckligt med läkare. Vi träffade också på Doktor Öhrn från Sverige som underströk behovet av fler kirurger. Vid lunchen var hela gästhemmet fullt av svenskar – närmare bestämt 23 stycken. Alla våra vänner från Lindesberg var där i sällskap med paret Öhrn och jag berättade, som jag tidigare lovat, om mina minnen från den första tiden i Tansen.
Klockan två var vi på plats hos Lakshmi. Där blev vi bjudna på newarisnacks. Jag borde ha förvarnat mina medresenärer om att bli bjuden på te hos Lakshmi också innebär en försvarlig mängd tilltugg. Vi åt så mycket vi orkade för att inte göra vårt värdfolk besviket. Familjen var nu nästan färdiga med sitt nya hus och vi avslutade besöket med att gå runt och titta i den blivande bostaden för alla 21 familjemedlemmarna. Huset var mycket vackert inrett med kaklade toaletter, takterrass, valv och ett modernt kök. Vi gick upp på taket och fick en god utsikt över hela Tansen.
Vårt nästa besök blev hos min gamla barnflicka Keshup. Hon bor under mycket enkla omständigheter i sin pappas gamla hus. Vi slog oss ner utanför huset tillsammans med en bräkande killing och två skällande hundar. Efter lite presentation och hälsningar från familjen gick vi vidare uppåt Sri Nagar. När skymningen föll drog vi oss ner mot stan och satt en stund på Nanglos uteservering innan vi gick in för att äta ännu en god middag. Rykande sizzlers, snacks, heta såser, papad och mycket annat blev det.

Innan solen gått upp nästa morgon, packade vi vår bil och sammanstrålade med Lindesbergsgänget för att ta sällskap söderut. Det gick lite rykten om att det fanns checkpoints och ras på vägen som kunde försena oss. Att komma i två bilar kunde kanske göra proceduren lite smidigare. Våra farhågor behövde inte besannas. Vi körde raka vägen ner till Butwal utan missöden. Strax innan vi lämnade Palpa gick vi ur bilarna för att titta på ett par ras som bara var ett par veckor gamla. Vi traskade upp för trapporna till Shivas ”Good luck-temple” där Lila och Kamela hade gift sig. Att gifta sig där ger tur eftersom templet är byggt på en plats där det alltid brukade rasa, men sedan templet kom dit har det aldrig varit något ras. När vi kom upp insåg vi ganska snart att det var något speciellt på gång. Ett ungt par satt framför prästen i templet och alla såg allvarliga ut. Prästen blåste i en lur för att kalla på Shiva, han tände rökelse och gav till den unge mannen. Lila frågade ett annat tonårigt par som satt på muren och såg ut att vänta på sin tur, om vad som pågick och kom sedan och viskade i mitt öra att det var två par som rymt hemifrån och nu gifte sig i hemlighet i ett så kallat ”Love marrige”. Lila liksom vi andra tyckte att det var mycket romantiskt och ganska roligt att vi fick vara med på ett hörn.
När vi kommit in i Butwal lyckades Lila och jag övertala de övriga att de borde gå in på ett fik för att dricka en kopp te. Anledningen var i första hand att jag fått i uppdrag av Jeurgen att hitta på något sätt att fira Anna-Maria som faktiskt fått hela resan i femtioårspresent. Lila och jag letade oss fram till ett bageri som brukade ha fina tårtor, men även i Butwal firade man Dashain och bageriet var stängt. Vi återvände till våra ovetande reskamrater och drog vidare mot Barathpur efter att ha sagt hej då till Lindesbergarna. Vägen mot Barathpur gick över slätten. Landskapet och kulturen utanför bilfönstren skilde sig på många sätt från de miljöer vi vandrat igenom under trekkingen. Vi passerade vackra men fattiga små tarubyar med halmtäckta gula lerhyddor, ibland nästan övervuxna av blommande squashrevor. Trafiken och folklivet var intensivt på de dammiga vägarna. I en outsinlig ström åt båda hållen drev ganska långsamt en brokig skara förbi. Det var oxkärror, cyklister, bärare, kor, överfyllda bussar, andra bilar, en och annan apa, hundar, bufflar, gångtrafikanter och lastbilar.
Så småningom var vi framme i Barathpur och Lila och jag gjorde ett nytt försök att få tag i en tårta. Vi lämnade de övriga resenärerna vid ett fruktstånd, gick runt hörnet, haffade en rikshaw och fick en skumpig tur till ännu ett stängt bageri. Rikshawföraren såg mycket undrande ut när vi insisterade på att hoppa av i skydd av en buss. Födelsedagshemligheter var förmodligen inget han var införstådd med.
Vid busshållplatsen utanför Barathpur väntade djungellodgens jeep som skulle ta oss till floden. Här på slätten stekte solen varmt och det var skönt att sätta sig i kanoten som förde oss över vattnet in i naturreservatet. På andra sidan väntade ännu en jeep och strax var vi framme vid lodgen där Dipack välkomnade oss och gav oss nödvändiga instruktioner. Så fort de andra installerade sig på rummen passade jag på att ta ett hemlighetsfullt samtal med vår lodgevärd. Han lovade att uppfylla mina önskningar. Samma kväll i skymningen fick vi vår första elefanttur i djungeln. Vi såg både de fläckiga hjortarna och den lite större sambharhjorten, vildsvin, fjärilar, fåglar och till sist en noshörningsmamma med sin unge. En av mahoterna härmade mammans lockrop och ungen traskade lite förvirrad närmare. Till och med elefanterna visade en viss spänning i närheten av noshörningen genom att vibrera i hela kroppen. Kvällens goda middag avnjöts i matsalen och vid ett par andra bord satt ungerska och brittiska turister. Lagom till efterrätten släcktes alla lampor ner och framför den förvånade Anna-Maria stod ett par kypare med en vackert dekorerad ljusförsedd födelsedagstårta med texten ”Anna-Maria - A jumbo happy birthday”. Dipack överlämnade ett knippe blommande hibiskus och alla sjöng Happy birthday to you! Efteråt njöt vi en stund i baren under natthimlen i den ljumma djungelkvällen.

På måndagsmorgonen upptäckte Gunnel och Per-Magnus att de haft besök av en råtta på rummet som ätit sig in i en av ryggsäckarna. Dagens aktiviteter inleddes med en tidig elefantritt. Den här gången såg vi bara hjortar och fåglar men morgonsolens strålar genom det höga elefantgräset är en trolsk syn som för alltid etsar sig fast i minnet som något magiskt. Vi sa hej då till Sonny som nu skulle vidare till Tokyo via jeep, kanot, jeep och sedan flyg – Barathpur, Kathmandu, New Delhi och Bangkok. Själva gjorde vi en två timmar lång djungelpromenad och fick lära oss hur man känner igen och använder olika örter. Våra duktiga guider blev så glada över vårt intresse att de skrev ihop en lista med de viktigaste namnen och användningsområdena åt oss. Örter
Vid elefantinformationen lite senare blev vi ännu mera kunniga i djungelns värld. Tyvärr var både vi och elefanterna förkylda och därför kunde det inte bli något elefantbad i år. Men den glada pojken som höll i informationen kunde sin sak. Vi lärde oss att en indisk elefant väger ca 80 kg vid födseln och två till fem ton som vuxen. Mamman är gravid i 22 månader och när ungen är 4 år skickas den till Indien för träning. En vuxen elefant förstår ca 20 ord på hindi och många fler fysiska tecken. Den äter ungefär 300 kg gräs om dagen och på natten sover den tre till fyra timmar stående på knä och med snabeln i en knut så att möss, myror och andra småkryp inte ska krypa in i den. Mahoterna älskar sina elefanter men kan se ut att behandla dem ganska hårdhänt när de slår elefantkroken i huvudet på dem som verkar bångstyriga. Alla de tama elefanterna är honor och har på Chitwan jungle lodge, tillnamnet Kala.
På eftermiddagen gjorde vi en flodtur i lodgens båda kanoter som är traditionella farkoster uthuggna ur en trädstam. Det blev en rofylld färd utom i strömvirvlarna där kanotförarna fick kämpa hårt för att hålla kursen. Vi såg många fåglar utefter stränderna. Det var mest vadarfåglar som svart ibis, vitnackad stork och svart stork men också flera andra arter som vi inte visste namnet på. Efter ett par timmar var det dags att gå iland och de stackars kanotförarna fick dra kanoterna hela vägen tillbaka, medan vi promenerade i maklig takt genom djungeln. Innan vi lämnade flodstranden upptäckte Karin och jag alldeles färska tigerspår i vimlet bland märken efter hjortklövar i sanden. En lång rad av stora tassavtryck visade att djungelns konung först hade gått ner till vattnet och sedan vänt tillbaka in i djungeln igen någon gång under morgontimmarna. Krokodilerna såg vi inte ens några spår av eftersom man under dagen hade röjt bland vegetationen i vattenbrynet där de brukade hålla till.
På kvällen tog vi det lugnt och somliga så lugnt att det blev en tupplur under den informativa diabildvisningen som hörde till dagens program.

Klockan 02.45 vaknade jag av ett envist prasslade. Jag tände ficklampan och upptäckte att också jag hade en besökare på rummet. Det var en rejäl råtta som upptäckt något ätligt i min packning. Den såg ut att fundera över sin situation när jag lyste på den med ljuskäglan och först en kvart senare bestämde den sig för att vända och kila upp genom hålet i taket där den kom ifrån. På morgonen förstod jag att den då krupit in till Anna-Maria och Jeurgen istället. Efter frukost var det dags för oss att ta oss in till Barathpur igen och flyga därifrån tillbaka till Kathmandu. Planet var givetvis försenat och det blev lite spännande en stund när det verkade som om vi inte skulle få Gunnel med oss eftersom hon inte hade någon biljett till Katmandu utan till Pokhara. Jag lyckade övertala tjänstemannen att det naturligtvis var flygplatsen i Kathmandu som tagit fel biljett vid vår förra flygning. Han tycktes köpa mitt argument och gick med på att låta henne flyga på sin biljett med fel destination.
Det blev en riktigt vacker flygtur med klarblå himmel och närhet till de gnistrande snöbergen. I Kathmandu blev det inte så lätt att få tag i taxi. Pakistans premiärminister var på statsbesök och taxibilarna hade belagts med körförbud och stora delar av stan var avstängd. Efter lite dividerande fick vi tag på tre bilar som kunde köra oss för 400 rupier styck. Dyrt, tyckte vi!

På kvällen träffade vi på Monus och hans bror som sålde handgjorda fioler. Pojkarna var från Dumre, en by utanför Pokhara. Släkten tillverkar fioler och pojkarna tar sig till Kathmandu för att gå på gatorna och sälja dem till turister. Jag lovade att köpa en fiol om vi kunde få hjälp med att hitta en bra skräddare. Damerna i gruppen ville gärna sy upp en omgång Shilvar och kamis eller korta som man också säger. Vi traskade genom turistkvarteren Thamel och ut till, för oss, okända kvarter där vi hittade en skräddare som gav oss instruktioner om hur mycket tyg vi måste köpa för att hon skulle kunna sy vad vi beställde. Monus gick med oss till en tygaffär och efter en stunds funderande och väljande kunde vi återvända till skräddaren med inhandlade tyger. Hon tog mått på damerna som betalade kläderna i förskott och vi kom överens med Monus om att komma till vårt hotell på torsdagkvällen för att lotsa oss tillbaka till skräddaren. Jag köpte hans fiol för det dubbla priset som tack för hjälpen.

Redan halv sex nästa morgon drack vi en kopp te, innan hotellbilen körde de övriga till inrikesflygplatsen igen för att de därifrån skulle göra en ”mountainflight”.
Himlen var klarblå och jag tror de fick ut det mesta möjliga av flygturen utefter Himalayas snöklädda toppar, med Mount Everest som översta nocken på världens tak.

Lunchen intog vi på en koreansk restaurang där de nickade glatt när vi sa att vi skulle ta en ”quick lunch” eftersom vi hade en tid att passa. Efter en dryg timmes väntan på maten fick jag lämna de andra och ta en taxi till Durbar square där vi hade stämt träff med Neer Kumar – en gammal god vän. Vi passade på att utbyta nyheter om våra respektive familjer innan de övriga till sist fått sin mat och sedan skyndat efter i två taxibilar. Tillsammans med Neer vandrade vi runt i de urgamla kvarteren bland tempel och palats. Efter lite väntan fick vi också en skymt av den levande gudinnan som pliktskyldigast gav sina väntade åskådare ett leende. Vi sa adjö till Neer (som just berättat för oss att hans svärmor faktiskt varit en levande gudinna) och gick sedan en kort promenad till lite modernare delar av Kathmandu med affärer vars varor kan hittas i vilket modernt shoppingcentra som helst i världen. Sedan blev det rikshawtur tillbaka till hotellet där Lila väntade på oss och ett besök på restaurang med tandorikyckling.

Under torsdagens utflykt fick vi lämna Karin hemma eftersom hon inte mådde riktigt bra. Vi kunde lugnt åka iväg eftersom hotellchefen lovade att hålla ett öga på henne. Vid den världsberömda stupan Swayambu Nath väntade Neer med fru och god vän. Vi gick runt på området runt stupan och fick höra alla de mytiska berättelserna som den är förknippad med. Vi hörde om kungen som vågat sig in i templets innerst rum för att hämta boken som kunde ge folket regn efter en lång tids torka och vi hörde också om kungen som blev lurad av demonerna att ge bort sin dotter eftersom han inte hört att hon smugit efter honom in i templet. Efter den händelsen bestämde han att alla flickor måste bära en fotlänk med små bjällror på. Enligt legenden sa en av de gamla buddorna strax före sin död att som en påminnelse om att han alltid skulle vara närvarade skulle det alltid finnas en ”dåre” vid stupan. En förståndshandikappad man bor därför alltid på platsen. Förutom alla aporna som håller till på tempelområdet var där en hel del turistande munkar också. Auspicierna hade visat att just den dagen var lämpligt att hylla Dalai lama på ett särskilt sätt och vi fick möjlighet att se på under deras hyllningsakt. Vi passade också på att titta in i tempelrummet där de tibetanska munkarna förrättade sin morgonbön.

Efter Swayambu blev vårt mål hinduernas heligaste förbränningsplats – Pashpathi Nath. Just när vi kom hade man burit ut en död från förberedelsritualerna i det inre av det heliga tempelområdet där endast hinduer får träda in. På nära håll kunde vi följa hela ceremonin inför förbränningen. Liket var en äldre kvinna som var lindat i orange tyger och smyckat med tagetes. Eftersom vi föds nakna ska vi också dö nakna, därför ägnade sig medhjälparna åt att skära upp kvinnans kläder och dra dem av henne under skynket. Kläderna kastades ut i vattnet där det vadade en man omkring och samlade upp tyg och kläder som sedan skulle ges till de fattiga. Kvinnan såg ut att ha tre söner. De fick bära henne runt bålet som var uppbyggt på plattformen. Tre varv medsols bar de sin mor innan hon kunde läggas upp på veden. Enligt traditionen ska den yngste sonen tända på bålet genom att tända ett preparerat töre i munnen på den döda modern. Den yngste sonen som var i de övre tonåren såg inte ut att behärska situationen riktigt utan fick hjälp av en äldre bror eller möjligen fadern att utföra handlingen.
Snart var bålet övertänt och vi vandrade över bron till den andra sidan floden där vi kunde få en bättre överblick över hela området. Vi följde ritualerna omkring asktömningen i floden efter ett annat likbål och vi såg också en medelålders man som traditionsenligt firade årsdagen av sin fars död.

På kvällen kom vår kompis Monus igen och tillsammans med honom och Lila gick jag till skräddaren och hämtade de färdigsydda kläderna. Jag tackade Monus, sa hej då och lovade att titta efter honom nästa gång jag kommer tillbaka till Kathmandu. Vår sista kväll i Kathmandu åt vi tillsammans med Lila, på takterrassen på vårt eget hotell.

Sista morgonen började med en inspektion av reliefväggen som hotellet höll på att uppföra. Vi hade följt de duktiga hantverkarnas arbete varje dag vi var i Kathmandu. Nu sa vi adjö till dem och till alla de andra som passat upp på oss på Tibet Guest house. Damerna tog på sig sina nepalesiska kläder och Lila fick bli fotograf en stund. Han gav oss sedan var sin blomstermala innan vi sa adjö till honom också och drog iväg till flygplatsen för avresa till Bangkok.
På flygplatsen satt vi en stund och väntade. Det var inte bara Per-Magnus som undrade varför det inte kom upp några flygtider på displayerna – det tog en stund innan vi upptäckte att det inte var informationsskärmar utan ventiler.

Framme i Bangkok förväntade vi oss att bli mottagna av en guide i transithallen, men fick istället ge oss ut i ankomsthallen där vi blev mötta av Cat. Det blev bilfärd in till stadens centrum och vi kunde skymta tornen på några av de gyllene palats och tempel som Bangkok är känt för. En kvick promenad genom blomsterbasaren som håller öppet hela natten och en treminuterstur över floden med en skamfilad färja ledde oss till en restaurang med flodutsikt. Vi åt thailändskt gott och pratade med Cat som var en trevlig tjej. Sedan blev det bilfärd tillbaka till flyget och planet som skulle ta oss den långa vägen till Sverige.