Skriv ut denna artikel.

Nepalresan februari 2004 Indien/Nepal- av Claes Löfstedt

En mindre grupp lämnade Sverige den 25 februari. Via Göteborg och Wien anlände vi Delhi sent på kvällen samma dag.
En av tankarna var att rekognosera för den stora resan 2005, Indien-Nepal-Tibet. Vi konstaterade ganska snabbt att Indienbesöket i april 2005 kommer att bli ett hett äventyr. Sannolikt bjuder då Indien på 40-gradig hetta. Vi tror dock att en dag med stora upplevelser och massor av vatten skall göra det möjligt.

Vi hämtades av hotellbussen vid 23-tiden. Checkade in på det utmärkta hotellet. Efter 6-7 timmars sömn och frukost var det dags för den ca 20 mil långa färden till Agra och Taj Mahal.
Underverket är svårt att beskriva, det måste upplevas. Sjuttio meter hög kupol med fyra femtio meter höga minareter - allt i vit marmor!
En trevlig och lättförstådd guide gjorde upplevelsen om möjligt ännu större.



Tidig uppstigning för avfärd mot Indira Gandhi flygplatsen. Avfärd mot Kathmandu 11.45! Den här gången möttes vi inte på flygplatsen av våra vänner. Hotellbussen tog oss genom flera militär och polisposteringar innan vi var på väg mot Tibet Guest House. Väl framme fanns de där – många av vännerna.

Fjärde dagen på vår resa var en riktig slappardag. Dagstemperaturen var behaglig, omkring 24-25 grader. Tillsammans med Lila Nath var jag på en datafirma och köpte en PC för Odariskolan. Intel celeron med brännare, 1,8 mhz, 40 GB hårddisk och 256 MB minne. Skrivare Lexmark med 2400 dpi upplösning. Pris, knappt 4000SEK! Kvällarna tillbringade vi dock mestadels inomhus. Middag på ett av favoritställena, Everest Steakhouse. Flera av våra vänner fanns på plats.

Efter ett par dagar i Kathmandu åkte vi till Chitwan Jungle Lodge. Resan tog ovanligt lång tid, ca 5 timmar. Monsunen hade skapat stora vägproblem, större än vad jag upplevt på någon av mina tio tidigare resor. Väl framme var det lunch och så dags för elefanterna igen. Trots flera timmars djungelritt såg vi inte så många djur. Några hjortar och massor av fåglar men inga noshörningar, björnar eller tigrar. Ändå är djungelvistelsen en härlig avkoppling.

Middag och avslappning innan fotogenlampornas sken tog oss mot våra lodger. Efter frukost den andra dagen i djungeln var vi åter på elefantryggen. Nu träffade vi på skygga noshörningar och inte minst krokodiler i multiformat, ca 4 meter långa. 7-8 hjortar och vildsvin blev det också – och så alla stora och små fåglar förstås! Storkar och svart Ibis var mäktiga att vila ögonen på.
Elefantbadet var underbart, inte minst för en del turister som aldrig upplevt snabelns 9 liter direkt i ansiktet. En av de häftigaste upplevelserna i djungeln.


Temba och alla våra sherpavänner hämtade upp oss efter djungeläventyret. Lite sena pga den trasiga vägen men allt fungerade ända bra. Några timmar ytterligare i bussen innan vi kom fram till dagens slutmål Odari. Här möttes vi av en enkel men mäktig skolbyggnad, en glad Sapkotafamilj och massor av vänner - helt underbart.

Tältlägret fyllde en del av skolgården och det snarkades i takt med de mer eller mindre vilda hundarnas ylande. Det svaga bruset av vattnet som ständig rinner gav ett behagligt lugn. Efter en god natts sömn var det dags för morgonkaffe eller te. Våra grabbar i sherpagänget är helt makalösa. Uppvaknandet följdes av morgontoalett och sedan riktig frukost – ägg, pannkakor, tibetansk bröd, musli och en del annat gott.
Skolceremonin som startade vid 10-tiden fyllde en del av skolgården. Massor av bybor hade kommit, sannolikt omkring 300 personer tillsammans med drygt 100-talet barn. Viss av tidigare ceremonier bad jag arrangören att korta ner det hela. Sång, dans och tal följde på vartannat och efter drygt två timmar var vår medverkan över. Övriga fortsatte i ytterligare ett par timmar. Till vår förvåning satt nästan alla byborna kvar.


Påföljande morgon åkte vi till Butwal, staden i närheten. En datamöbel inköptes för att skapa en bättre arbetsmiljö för skolans personal. Bussen gick sedan vidare mot Lumbini, Buddhas födelseplats. Temba tar med sina vänner varje gång vi är i närheten – Lumbini är ju buddhisternas Mekka. Flera av vännerna hade aldrig varit där.
Anita, Govindas fru frågade om hon kunde få gå en datakurs under några månader. Bara frågan överraskade mig – hon har alltid varit så blyg, så blyg. Så blev det en utgift på ytterligare ca 400SEK, men det kändes bara positivt.
Reine och Eva shoppade tillsammans med fadderbarnen och deras mödrar. Nya saris, skor och barnkläder fick våra nepalesiska vänner att känna sig otroligt stolta och viktiga. Bara att komma till stan, ca 50 km från hembyn är mycket stort.
Senare på dan, efter hämtningen, åkte vi till grannbyn och mötte Kamalas (Lila Naths fru) föräldrar. Det var andra gången för mig. Den här gången var det dock lite mera komplicerat än tidigare. Strax intill deras bostad har Maoisternas sitt högkvarter, men Govinda hade förberett via sin lokale rebelledare. Allt var OK även om vi var extra försiktiga med vad vi talade om.


Skolan fungerade utmärkt. Nu hade man klasser från nursery ända upp till 7:e årskursen. Skolgården var ”kemiskt ren” från skräp och papper. Vårt budskap hade gått fram. Ett trädgård hade också iordningställts av de äldre barnen tillsammans med skolans personal. Mycket vackert! En miljöförening hade också bildats, vi imponerades av den 13-årige ”ledarens” mäktiga redogörelse. Föreningen är inte bara en angelägenhet för Odariskolan utan har bildats med flera skolors medverkan. Strålande!
Det skulle bli vår 4:e dag i byn men vistelsen förkortades med en dag. Strejk var utlyst till dagen efter, så det vara bara att sätta sig i bussen för den långa återresan till huvudstaden. Trötta kom vi till hotellet efter 11 timmar i bussen. En dag för tidigt och nästan hela hotellet bokat. De Luxe rummen som vi fick var jättefina och vi tänkte lägga till några dollar för att kunna behålla dem även under de återstående dagarna. Dagen efter reste en del av hotellgästerna och vi skulle utan vidare kunnat byta rum, men . . . managern tyckte att ”gamla kunder” skulle ha rätt att bo fint - inga tillägg, alltså! Med oss till Kathmandu följde också Odari-skolans rektor, Narayan Chhetri. Han är en av de som ev. får komma till Sverige senare i år.

Aldrig har det funnits så mycket tid för att besöka våra vänner. Sherpafamiljerna uppskattade att vi ”traskade” runt i deras hem. Öl, kaffe, momos och annan förtäring mättade med råge våra magar. Härliga dagar med många vänner.
Vi träffade också ungdomarna från Sverige-resan förra året. Glada och pigga på att ta tag i Namaste Swedens arbete! Shopping och massor av social verksamhet fyllde också våra dagar. Besök på Watabaran Education Center och på Björn Söderbergs återvinningsprojekt hann vi också med.
Tuligansa, familjefadern som vi hjälpte för några år sedan och som förvaltat vår insats så framgångsrikt planerade att utveckla ytterligare. Hans lilla restaurang var ganska risig, förståelsen för ”det lilla extra” är minimal. Karma, en av våra vänner, är en duktig målare. För 500SEK kunde hela restaurangen fräschas upp med Karmas hjälp – beslutet var enkelt!

Den traditionella middagen på Mandap, Tandoorirestaurangen blev som vanligt en helt otrolig tillställning. nte mindre än 43 personer fanns på plats. Utkomna från restaurangen möttes vi av ett TV-team som var i turiststaden för att göra ett reportage. På frågan varifrån vi kom svarade jag naturligtvis Sverige. Jag lade också till: ”Vill Ni veta varför vi är här?” En 5-6 minuter TV-intervju sändes i Nepalesiskt TV dagen efter. Bra marknadsföring för vårt fortsatta arbete. Inte minst ungdomsutbytet intresserade journalisten.


Den stora shoppardagen var den allra sista – kassör Anette hade laddat min plånbok för inköp av diverse nepalprodukter för våra framtida lotterier. Mattor, kuddfodral, te, skrin och en del annat fyllde våra kassar.
Ett spännande lotteri är ett vänta när det blir dags för Huskvarna Marknad i maj månad.

Massor av andra upplevelser, främst möte med nya människor blev det också. Berättelsen skulle bli alltför lång om allt skulle redovisas. Detta var ju ingen vanlig turistresa. Vi hade besökt landet flera gånger och hoppade över de vanliga turistmålen.
Men… som alltid, en otrolig upplevelse med kärlek, äventyr och trivsel i omåttliga mängder – precis som vanligt!

Vi som var med den här gången var inga Nepalnybörjare – 11:e, 6:e resp. 3:e gången i Nepal. Vad vi väntar på? Naturligtvis på den 12:e, 7:e och 4:e resan!!!!!!

Claes